Fortfarande försöker jag greppa vad ordet alternativ och ordet mainstream egentligen tillför den lilla verkligheten.
Det jag fått ihop hittills tänkte jag anteckna här:
Wannabe - ett skällsord eller ett stilmässigt helgerån?
Vad är egentligen en wannabe?
Jag är inte helt säker, men det är gissningsvis en person som försöker imitera en, eller flera alternativa stilar, utan att ha någon egentlig koll på dem. Lite som att blunda och hoppa och inte ha en aning om hur man landar? Vad anser du om saken?
It's up to you, honey!
Själv har jag blivit kallad wannabe några gånger så där, men har aldrig tagit åt mig - varför skulle jag?
Enligt min åsikt är det man själv som bestämmer var och i vilken stil man hör hemma.
När jag kom tillbaka från sommarlovet för att börja åttan hade jag gått ifrån att vara någon slags fjortismupp till att vara svarthårig, svartsminkad, svartklädd, osv. Ett vidpudrat ansikte och blodröda läppar tillhörde också min vardagliga stil.
Visst, jag hade ingen som helst koll på olika slags namn på stilar, men å andra sidan; vilken 13-åring är så påläst?
För att uttrycka min personliga åsikt kort: Man är det man känner sig som!
Sedan kan man givetvis diskutera var egentligen gränsen går mellan dessa två begrepp. Den är nog väldigt bred. Det finns oändligt många "blandraser", om du förstår vad jag menar.
Det jag fått ihop hittills tänkte jag anteckna här:
Wannabe - ett skällsord eller ett stilmässigt helgerån?
Vad är egentligen en wannabe?
Jag är inte helt säker, men det är gissningsvis en person som försöker imitera en, eller flera alternativa stilar, utan att ha någon egentlig koll på dem. Lite som att blunda och hoppa och inte ha en aning om hur man landar? Vad anser du om saken?
It's up to you, honey!
Själv har jag blivit kallad wannabe några gånger så där, men har aldrig tagit åt mig - varför skulle jag?
Enligt min åsikt är det man själv som bestämmer var och i vilken stil man hör hemma.
När jag kom tillbaka från sommarlovet för att börja åttan hade jag gått ifrån att vara någon slags fjortismupp till att vara svarthårig, svartsminkad, svartklädd, osv. Ett vidpudrat ansikte och blodröda läppar tillhörde också min vardagliga stil.
Visst, jag hade ingen som helst koll på olika slags namn på stilar, men å andra sidan; vilken 13-åring är så påläst?
För att uttrycka min personliga åsikt kort: Man är det man känner sig som!
Sedan kan man givetvis diskutera var egentligen gränsen går mellan dessa två begrepp. Den är nog väldigt bred. Det finns oändligt många "blandraser", om du förstår vad jag menar.
Jag, 15 år och stereotypt alternativ.
Jag, cirka 16 år och stereotypt mainstream.
Det finns så många fördomar.
Ta det dock lugnt när ni läser dessa, jag vet att den här texten kan verka fördomsfull, men ni ska veta att det inte är det jag är ute efter!
Snarare är det så att jag vill klargöra vissa saker, till exempel att:
* Det oftast inte finns någon tydlig gräns.
* Man ska ha den stil man känner sig bekväm med och försöka att bry sig så lite som möjligt om vad andra tycker. Fast det beroende på vad man vill få ut av sin stil.
* Jag gärna vill döda slentrianmyten om att folk som anser sig vara alternativa bara gör det för att få uppmärksamhet samt att folk som ser sig som mainstream är rädda för att sticka ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar