- Nja, det kan alltid diskuteras.
Så, hur blir man då en riktigt spännande och intressant prick?
Well, det vet inte jag, men jag har mina små teorier.
Här talar "relationsexperten" ut:
Scanning:
En teori jag har är att när man träffar en ny människa måste man scanna denne - ganska på direkten!
Med "scanna" menar jag att man måste avläsa hur den personen verkar vara, vad den gillar och ogillar, om den är välmående eller inte, osv.
På så sätt kan man dels lägga upp en premiminär plan på om man passar ihop med denne eller inte och dels ungefär hur man ska beté sig för att personen ska vilja fortsätta prata med en.
Observera att det här inte handlar om att döma folk eller göra sig till, det är bara en experimentell tanke från min sida.
Samspel:
När man umgås är det alltid att bra om båda ligger på liknande mentala nivå. Annars kan jag tänka mig att det blir som två omatchande pusselbitar.
Det handlar om helt enkelt om att vara samspelt med den andre, att ge och ta när man umgås. Att ha en aning om när man ska prata och när man ska lyssna.
Med detta menar jag inte att jag är perfekt inom det här området, men sant är det!
Spontanitet:
De flesta finner spontanitet intressant, så var gärna spontan och smågalen. Dock gäller det att inte vara överimpulsiv (som jag för övrigt har en liten tendens att vara ibland). Är man det kan saker och ting lätt gå fel och man kan häva ur sig saker som kan väcka harklingar och flackande blickar.
Här gäller det, som överallt, att avläsa situationen och personen/personerna man pratar med. Som alla vet; med vissa kan man vara rågalen - med andra kanske inte alls.
Och som jag skrev ovan är brukar det oftast fungera bäst om man är på samma mentala nivå som den andre, när det gäller knäpphet, humor, intressen, osv.
Olikheter:
Olikheter kan absolut vara riktigt intressanta!
Visst kan man vara olika, men samtidigt passa ihop. Bollande av åsikter kan vara väldigt givande, så länge det inte övergår i gräl.
Att umgås med någon som är extremt lik en själv brukar vara nästan lite läskigt stimulerande, som att möta sig själv.
Men för att säga emot mig själv i frågorna innan kan det vara bra att ha olikheter också, annars tenderar tillvaron att bli ganska enformig eftersom det sällan händer något oväntat med någon som i princip är identisk med en själv.
Slutsats:
Känn dig för! Man brukar märka rätt snabbt hur det fungerar mellan en själv och ett nytt ansikte. Det här var i alla fall lite personliga tips från min sida. Kanske kan de hjälpa till lite, eller åtminstone väcka lite tankar?
Så, hur blir man då en riktigt spännande och intressant prick?
Well, det vet inte jag, men jag har mina små teorier.
Här talar "relationsexperten" ut:
Scanning:
En teori jag har är att när man träffar en ny människa måste man scanna denne - ganska på direkten!
Med "scanna" menar jag att man måste avläsa hur den personen verkar vara, vad den gillar och ogillar, om den är välmående eller inte, osv.
På så sätt kan man dels lägga upp en premiminär plan på om man passar ihop med denne eller inte och dels ungefär hur man ska beté sig för att personen ska vilja fortsätta prata med en.
Observera att det här inte handlar om att döma folk eller göra sig till, det är bara en experimentell tanke från min sida.
Samspel:
När man umgås är det alltid att bra om båda ligger på liknande mentala nivå. Annars kan jag tänka mig att det blir som två omatchande pusselbitar.
Det handlar om helt enkelt om att vara samspelt med den andre, att ge och ta när man umgås. Att ha en aning om när man ska prata och när man ska lyssna.
Med detta menar jag inte att jag är perfekt inom det här området, men sant är det!
Spontanitet:
De flesta finner spontanitet intressant, så var gärna spontan och smågalen. Dock gäller det att inte vara överimpulsiv (som jag för övrigt har en liten tendens att vara ibland). Är man det kan saker och ting lätt gå fel och man kan häva ur sig saker som kan väcka harklingar och flackande blickar.
Här gäller det, som överallt, att avläsa situationen och personen/personerna man pratar med. Som alla vet; med vissa kan man vara rågalen - med andra kanske inte alls.
Och som jag skrev ovan är brukar det oftast fungera bäst om man är på samma mentala nivå som den andre, när det gäller knäpphet, humor, intressen, osv.
Olikheter:
Olikheter kan absolut vara riktigt intressanta!
Visst kan man vara olika, men samtidigt passa ihop. Bollande av åsikter kan vara väldigt givande, så länge det inte övergår i gräl.
Att umgås med någon som är extremt lik en själv brukar vara nästan lite läskigt stimulerande, som att möta sig själv.
Men för att säga emot mig själv i frågorna innan kan det vara bra att ha olikheter också, annars tenderar tillvaron att bli ganska enformig eftersom det sällan händer något oväntat med någon som i princip är identisk med en själv.
Slutsats:
Känn dig för! Man brukar märka rätt snabbt hur det fungerar mellan en själv och ett nytt ansikte. Det här var i alla fall lite personliga tips från min sida. Kanske kan de hjälpa till lite, eller åtminstone väcka lite tankar?
