Innan du tänker tanken på att skicka dig själv eller ditt barn till BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin) tycker jag att du borde läsa detta:
* De är experter på att feldiagnostisera!
När jag var 12 år och kom till BUP p.g.a. matproblem började de en utredning utan att varken jag eller mina föräldrar fick veta anledningen till det. De "letar" verkligen efter fel på en. Efter att utredningen, i form av frågor och övningar som inte alls hade men problemen att göra, var klar fick jag diagnosen Aspergers Syndrom. Ingen av oss visste vad det betydde, men ändå blev vi bara ivägskickade utan någon som helst information.
I dag skrattar jag och alla jag känner åt denna diagnostisering eftersom vi vet att inte en enda punkt stämmer in på mig. Inte konstigt, eftersom den som satt diagnosen aldrig hade träffat mig!
* De sliter och slänger med mediciner!
Jag har tappat räkningen på hur många verkningslösa mediciner jag blivit ilurad, alternativt mediciner som gjort saker och ting mycket värre än vad det redan var.
Dessutom ljuger de gärna om biverkningarna. Exempelvis övertygade läkarna mig om att Litium skulle hjälpa mig, eftersom jag ansågs manodepressiv (vilket jag faktiskt inte tror att jag är). Saken var den att det enda som hände var att jag gick upp 20 kilo i vikt i form av mestadels vätska - trots att de sagt att man inte varken skulle bli uppsvullen eller gå upp i vikt om man inte drack väldigt mycket kaloririka drycker. Litium är nämligen salt och därmed blir man väldigt törstig.
Man blir helt enkelt som en mänsklig försökskanin. Mediciner är en av de extremt få "lösningar" de kan erbjuda.
* De överanalyserar varje detalj!
Exakt alla ord du säger och exakt varenda rörelse du gör registrerar dem och analyserar. När jag var 14 år fick jag läsa min journal för första gången och där stod varje liten detalj nedskriven. Det kändes så läskigt att psykologen iakttagit mig så petnoga och verkligen letat efter "konstiga" saker. Så fort hon upptäckt något som inte var 100 % "vanligt" så antecknade hon det och stämplade mig.
* De lyssnar inte på barnen!
Om de överhuvudtaget lyssnar på någon så är det föräldrarna - verkligen inte barnen! Det är lite konstigt enligt mig eftersom det är barnen som är själva patienterna.
* De utgår alltid från att det är en själv det är fel på!
Som jag skrev innan; De letar efter fel och utgår alltid ifrån att allting beror på en själv och aldrig någonsin på omvärlden eller ens livssituation. Man stämplas helt enkelt alltid som sjuk, funktionsnedsatt och så vidare.
* Slutligen - Man måste alltid vara "som alla andra"!
Enligt dem är man uppenbarligen knäpp om man antingen inte vill vara- eller är "som alla andra". Sticker man ut överhuvudtaget är det något som inte riktigt stämmer. Tänker man inte som dem är man sjuk eftersom de anser att de alltid har rätt!
Så, det var bara några av mina mindre trevliga erfarenheter av barn- och ungdomspsykiatrin!
* De är experter på att feldiagnostisera!
När jag var 12 år och kom till BUP p.g.a. matproblem började de en utredning utan att varken jag eller mina föräldrar fick veta anledningen till det. De "letar" verkligen efter fel på en. Efter att utredningen, i form av frågor och övningar som inte alls hade men problemen att göra, var klar fick jag diagnosen Aspergers Syndrom. Ingen av oss visste vad det betydde, men ändå blev vi bara ivägskickade utan någon som helst information.
I dag skrattar jag och alla jag känner åt denna diagnostisering eftersom vi vet att inte en enda punkt stämmer in på mig. Inte konstigt, eftersom den som satt diagnosen aldrig hade träffat mig!
* De sliter och slänger med mediciner!
Jag har tappat räkningen på hur många verkningslösa mediciner jag blivit ilurad, alternativt mediciner som gjort saker och ting mycket värre än vad det redan var.
Dessutom ljuger de gärna om biverkningarna. Exempelvis övertygade läkarna mig om att Litium skulle hjälpa mig, eftersom jag ansågs manodepressiv (vilket jag faktiskt inte tror att jag är). Saken var den att det enda som hände var att jag gick upp 20 kilo i vikt i form av mestadels vätska - trots att de sagt att man inte varken skulle bli uppsvullen eller gå upp i vikt om man inte drack väldigt mycket kaloririka drycker. Litium är nämligen salt och därmed blir man väldigt törstig.
Man blir helt enkelt som en mänsklig försökskanin. Mediciner är en av de extremt få "lösningar" de kan erbjuda.
* De överanalyserar varje detalj!
Exakt alla ord du säger och exakt varenda rörelse du gör registrerar dem och analyserar. När jag var 14 år fick jag läsa min journal för första gången och där stod varje liten detalj nedskriven. Det kändes så läskigt att psykologen iakttagit mig så petnoga och verkligen letat efter "konstiga" saker. Så fort hon upptäckt något som inte var 100 % "vanligt" så antecknade hon det och stämplade mig.
* De lyssnar inte på barnen!
Om de överhuvudtaget lyssnar på någon så är det föräldrarna - verkligen inte barnen! Det är lite konstigt enligt mig eftersom det är barnen som är själva patienterna.
* De utgår alltid från att det är en själv det är fel på!
Som jag skrev innan; De letar efter fel och utgår alltid ifrån att allting beror på en själv och aldrig någonsin på omvärlden eller ens livssituation. Man stämplas helt enkelt alltid som sjuk, funktionsnedsatt och så vidare.
* Slutligen - Man måste alltid vara "som alla andra"!
Enligt dem är man uppenbarligen knäpp om man antingen inte vill vara- eller är "som alla andra". Sticker man ut överhuvudtaget är det något som inte riktigt stämmer. Tänker man inte som dem är man sjuk eftersom de anser att de alltid har rätt!
Så, det var bara några av mina mindre trevliga erfarenheter av barn- och ungdomspsykiatrin!
